jonas snackar så mycket. det sätter grillor i huvudet på mig.
det är klart som fan att jag minns. han undrade varför jag grät igår när han satt på tåget hem. nej, det var inte för att han åkte hem till liam eller vad man nu kan tro. jag hittade våran låt i min dator och lyssnade på den såklart. jag postade den under här ser jag nu. klart jag börjar gråta som en lite skolunge, och klart att jonas ringer just då - ett av alla tusen samtal som han välsignade mig med inatt. kan just tro hur fin den räkningen på det kortet är sen. inte jag som tänker betala det.

våran största svaghet före oss tillsammans. det var på ätstörningskliniken som jag träffade honom. jonas. den stackars mannen är så mycket finare när han inte är helt likblek, fryser och är hålögd. det fick jag veta först senare. vi blev vänner, för alla andra var fullkomligt galna därinne. sol-något tror jag det hette. mest för att låta trevligt. soligt var det då rakt inte. solbacka? jag minns inte. jag var liten då. så liten i kroppen och i huvudet - allt jag levde för var min anorexi. jonas var likadan. första natten spydde vi tillsammans. jag minns hur han brukade komma in till mig på morgonen och hur vi satt och pratade innan frukost. jag minns hur hans blick bara ändrades en dag när han såg på mig, efter att jag berättat att jag var bisexuell och att han var snygg, trots sin likblekhet och hålögdhet.

jag såg på honom på en gång när han blev kär i mig. jag tror inte jag var lika tydlig - han vågade aldrig berätta det för mig fast jag visste. jo, jag visste jonas. jag visste nog innan du själv visste. sista dagen jag var kvar... jag minns hur du gick efter mig hela dagen och när mina päron kom för att hämta mig så kramade du mig så hårt din lilla kropp orkade och sen kysste jag dig. din blick då. jag visste att du skulle komma ut levande därifrån. jag bara visste det då.

sedan stod du utanför min dörr och ringde på. jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv innan.

det är klart jag saknar det. men vi vet båda hur det slutade också, hur det hela bara rann ut i sanden och hur du slank över till lusi yay istället. till min syster. ett år. jag har aldrig upplevt så starka känslor som jag upplevt med jonas - både så stark kärlek och så starkt svek. jag hoppas jag aldrig slipper uppleva det igen.

sen kom vikki. jag var så förbannad efter det som hänt. hon fick i min klass, och hade aldrig ens sett åt hennes håll mer än när vi råkade hamna i samma mattegrupp en gång. det var först då jag såg hur vacker hon var, och vi lärde känna varandra. vi blev kära. folk hade roligt åt oss för våra stilar matchade tydligen inte. men vikki drog upp mig ur det hålet jag hamnade i efter hela karusellen med jonas. ur mitt återfall också för den delen. jag har aldrig haft ett återfall sedan dess. vikki lärde mig hur jag skulle hantera det.

once again står jag här ensam. vikki lämnade mig också, sa att jag blivit för kylig och anståndstagande. sorry babe, but shit happens when you party naked. i still you my rainbow.

jag tror jag ska sova nu.